Bort med källkritik och källor, in med killgissningar och trolleri – eller?
INLÄGG | VENEZUELA
Oavsett vad du anser om Nicolas Maduro, Venezuela och dess val sommaren 2024 är DN:s artikel ”Nej till EU:s observatörer inför valet” (31/5 2024 i tryckta upplagan, 30/5 på DN.se) intressant att studera ifråga om journalistik, källkritik och farorna med killgissningar när det gäller komplexa politiska skeenden.
Journalistiken som DN:s Latinamerikakorrespondent har sammanställt publiceras i Sveriges mest väl ansedda dagstidning och läses av tusentals människor och kommer säkerligen att ingå som forskningsunderlag när det gäller framtida statistik och analyser av svensk bevakning av Latinamerika i allmänhet och Venezuela i synnerhet.
Det är lätt att låta förmäten, men en journalists publiceringar spelar roll: de är en del av en tradition som vill bära vidare en tradition av folkbildning och upplysning. Det finns så klart journalistik som aldrig ansett sig vara en del av det slaget och således ägnar sig åt opinions- och påtryckningskampanjer skrudad i journalistikens mantel. Det blir både lättare och svårare att skönja vad som är vad i tider av tidningsdöden, kravet på multimediala publiceringar, ”snabbare publiceringar eftersom folk numera konsumerar media i telefoner och då har du ändå bara några sekunder på dig att presentera ditt case”. Värsta frågan: Vilken är din publik? Med andra ord, spring dit folk är, oavsett om det innebär att du springer ifrån den journalistiska berättelse som du håller på med.
Men okej, vi orkar inte läsa länge, så därför är det ju bra att DN-artikeln är tämligen kort och att slutklämmen ännu kortare, om än inte mindre intressant att skärskåda och belysa som exempel på journalistik som varken är trogen traditionen av evidensbaserad, balanserad och befriad från reporterns egna gissningar – eller är en partsinlaga för en tredje part som det inte ska framgå att reportern ränner runt sina ärenden för. Artikelns slutkläm är följande:
”Den ende av oppositionens kandidater som godkänts att ställa upp mot regimens Nicolas Maduro i presidentvalet är den 74-årige före detta diplomaten Edmundo González Urrutia. Han är tidigare okänd för de flesta venezuelaner, men har ändå en chans att vinna om det inte förekommer valfusk."
Vi förbiser DN-reporterns svepande ”analys” av landet ifråga, befriad från allt som skulle riskera att snubbla milsnära någon som helst form av komplexitet, utmanande till läsarens egna tankeceller eller källor. Vi håller oss stramt till ovan nämnda stycke. Två meningar avslutar artikeln och dessa meningar lyckas med bedriften att 1) pensla ett scenario utan angivna källor, 2) strunta i att inkludera citat från någon som kan stärka påståendet och – mest flagrant – 3) gå i mål med en bedrövlig killgissning (att en man som reportern menar är ”okänd för de flesta venezuelaner” har ”en chans att vinna om det inte förekommer valfusk”).
Mina frågor till DN (om DN-skrapan skulle infinna sig på andra sidan bordet) är: Hur kan någon som är ”okänd” ändå vara säker på valseger om ”det inte förekommer valfusk”? Det låter som en komplex och spännande fråga att berätta mer om. Men i det här fallet är den inte en fråga som öppnar dörren till fortsatt grävande journalistik, utan enbart ett retoriskt resonemang som DN-reportern gör sig till tolk och allsmäktig expert över utan att backa upp påståendet med någon som helst fakta eller än mindre med något citat från någon som påstått det att en man som är fullkomligt okänd ändå skulle vinna en schysst och fuskfri folkomröstning.
Vad är kandidaten González Urrutias valhemlighet, menar DN-reportern. Trolleri? En hemlig politisk överenskommelse med hela det venezuelanska folket? Han råkar kanske helt enkelt bara vara världens bästa kandidat i just det här valet och det förstår väl alla så det behöver väl inte skrivas på läsarens näsa?
Eller – kan det röra sig om något som DN-reportern hört någon annan säga eller läst säga och sedermera gjort till sin egen sanning? Det är mänskligt, men inte journalistiskt hållbart beteende.
Därför ter sig artikeln ”Nej till EU:s observatörer inför valet” efter första läsningen som ett flagrant exempel för usel journalistik och något läsaren glömmer bort sekunden efter sista punkten. Men något händer efter andra läsningen av artikeln: då infinner sig en ihållande och molande oro för journalistikens tillstånd, för redaktioners bristande korrekturläsande innan texter godkänns och skickas till tryck och i knät på läsare.
Läs mer:
"Det finns en stor blind fläck när Indonesien går till val"
Henry Kissinger and the Murder of Timor-Leste
De som sparkar nedåt och sparkar ihjäl
© 2023 Klas Lundström Martínez
* * *
HEM/HOME/CASA
