EN SÄLLAN SKÅDAD KÖPLUST I SALOMONÖARNAS SKÄRGÅRD

En sällan skådad köplust i Salomonöarnas skärgård


TEXT & FOTO Klas Lundström



Solomon Airlines svajiga propellerplan flyger tröstlöst mellan öarna på oregelbundna tider. Med ena armen nonchalant placerad på ryggstödet styr de uttråkade piloterna, med tankarna någon helt annanstans, de sotiga Cessnaplanen genom öppningar i tunga molntäcken, undviker turbulensen med plötsliga girar medan korallatollernas och lagunernas världar blottar sig.


Från luften blir de stora skogsgapen miniatyrdelar av globaliseringens otänjbara konsekvenser, till bråkdelar av en obegriplig labyrint. De enda som har nycklarna till utgången är de som aldrig låter sig ställas till svars. På Salomonöarna är själva maktkampen den återkommande pulsen i politiken. Partierna talar om självständighet, marknadsliberaliseringar och turism, det som ska väcka den stillastående ekonomin till liv. Vad väcker människor till liv här?


Kortvågsradion är strandsatta fiskares i Salomonöarna enda kontakt med omvärlden och den reella fattigdomen förblir flåsande i nacken. Skulle stoltheten i deras väsen brytas ner av omvärldens cynism, av dess oförstånd att respektera andras tillvaro och kultur?


John Wayne är mångsysslare och förser äventyrare med skydd för natten ute bland ekoturismens tomma lodger och skvalpande vatten. Han stöder mer än någon annan lokalbo idén om fler turister och öppnade ögon inför turistattraktionen Salomonöarna. Han har till och med inbjudna affärsmän från Australien som sitter och svettas på hans veranda. Det finns representanter för båda sidor – för bevarande och självisolering – för exploateringen och satsningen på externa fasader. Kommentarer om den utbredda fattigdomen som dekorerar Salomonöarnas oändliga vidder hörs däremot inte – således inte heller några förslag till åtgärder i kampen mot hungern.


John Wayne är konstnären i Marovolagunen. Hans personlighet är stöpt i självsäkerhet, stolthet, självskrivna myter och en febril önskan att bli sedd och erkänd. Han drar slutsatsen att om bara omvärlden kan uppskatta vilken stor konstnär han är skulle allt lösa sig. Hans konst produceras av trädrester som han hittar i djungeln. Av stumparna hyvlar och täljer han fram skulpturer som föreställer allt mellan himmel och regnskogsmark. John Wayne hyr ut en stugliknande koja som nås via en brant stigande trappa som till och med den kringstrykande katten tycks få svindel av. Interiören utgörs av en säng insvept i ett jättelikt myggnät, en soffa och ett bord framför ett fönster utan glas.


John Wayne återfinns ofta i ett rum som fullständigt drunknat i bråte som liknar baksmällan efter en orkans framfart. En kattunge flämtar i värmen, halvt utsvulten på golvet i ett hörn. Familjens hund tittar till den, vakar över den i eftermiddagshettan. John Wayne sitter själv koncentrerad på stolen vid kortvågsradion. Fiskare anropar varandra och kortvågsradion utgör enda kontaktlinan med yttervärlden.


Gården är granne med regnskogen och om kvällarna passerar sjungande barn och ungdomar den enkla bryggan i kanoter, på väg hem från skolan med solnedgången i ansiktet. Denna orörda tillvaro är något många i i-länderna betraktar med avund. John Wayne å sin sida kan tänka sig att byta det som så många längtar efter – det orörda, bevarade – mot vad som i omvärldens ögon betraktas som exploaterat, rört, sett, skövlat – men samtidigt är allt fler människors enda inkomstmöjlighet.


Denna konflikt kännetecknar på många sätt Salomonöarna. Bevarande ställs mot strävan efter rikedom, uppmärksamhet och kontakt med omvärlden. Kampen för överlevnad i en mer konkurrensutsatt värld. Vilken väg är den rätta? frågar sig människor i tredje världen – på Salomonöarna står värdigheten ännu (men kanske inte för all framtid) i centrum istället för strävan efter den vita världens beröm.


En konstnärs tillvaro i Salomonöarnas »ingenstans« är svår, och söndagsmarknaden i Kajoro en gång i månaden är enda tillfället att få någonting sålt och visa upp sig som konstnär. John Wayne är uppe innan solen spränger fram ur mörkret.


– Det är skulptörernas marknadsdag på andra sidan om lagunen, påminner han.


Gryningsskenet lägger sina vackra, spräckliga kulörer över det turkosstilla vattnet. Nere vid bryggan syns barnen i kanoten, på väg till ännu en skoldag, den här gången med soluppgången i ryggen. Kanoten böljar elegant fram över morgonskummet. Länge kan man sedan lyssna till deras sjungande stämmor som klyver morgontystnaden. I lagunens stilla inlandsvatten färdas man med kanot. Några vägar är det inte tal om och broarna mellan öarna är obefintliga i de fattiga och isolerade delarna av öriket.


Marknaden är enkel men sjudande. Konstnärerna, varav de flesta är män i övre medelåldern, sitter i den fuktiga morgonluften och täljer. Någon skriver ner ord i sanden, andra dricker något ur en kopp. Betelnötterna är ständigt nära tillhands, och de röda spottloskorna på marken formar en smal stig. Som genom ett delta vandrar jag genom marknaden. Några barn håller uppblåsta ballonger i händerna, fullkomligt trollbundna av den märkliga saken. Andra barn samlas nyfiket omkring och känner försiktigt på det uppblåsta gummit med darrande fingrar.


Längs de enkla stånden tycks det inte finnas några gästande individer, snarare vänner och kollegor som tack vare marknaden får en anledning att träffas. Men bakgrunden till den improviserade marknaden – och anledningen till John Waynes febrila samtal över kortvågsradion kvällen innan – visar sig snart i form av en chartrad kryssare som med stor möda lägger till vid den vinglande bryggan. Ur yachten kliver ett tjugotal tyskar beväpnade med solhattar och digitalkameror. En smärre kalabalik uppstår och många tar skydd med ryggen mot träd för att inte bli ihjältrampade av framrusande konstnärer och prutvänliga tyskar.


Men John Wayne står kvar, lugnt lutad över sina försäljningsobjekt, liksom i väntan på lyckan i form av köpglada tyskar. Den chartrade yachten kastade loss från Honiara några dagar tidigare och var efter några dagar i Marovolagunen på väg tillbaka till huvudstaden. Tyskarna hinner med mycket under sina tjugo minuter vid marknaden. De hinner fota det mesta som snubblar i deras väg, pruta till sig ett och annat konstföremål som lokala konstnärer slitit med under lång tid.


Omvärlden knackar abrupt på och kliver över tröskeln för ett kort ögonblick, men ändå tillräckligt länge för att helt vända upp och ner på tillvaron.


Innan båten kastar loss och försvinner bortom den fagra horisonten följer konstnärerna turisterna tillbaka till båten, och försöker till synes desperat kränga sina verk till de avböjande gästerna som förevigar avgångens samtliga sekunder med foton.


Sedan är turisterna borta. Som bortblåsta. Förmodligen för att aldrig mer återvända.


Tystnaden som lägger sig över marknaden sprider både obehag och eftertanke. Det råder ett slags dämpad oreda, inre konflikter har väckts och ifrågasätter den egna tillvaron. Allt lägger sig som ett töcken över konstnärerna som under tystnad packar ihop attiraljerna, stånden och nötterna och försvinner i sina småbåtar, tillbaka till sina stränder. De ror i procession mot sina egna bryggor utan att se varandra i ögonen och utan att yppa ett ord.


Texten är ett utdrag ur boken Den här platsen faller samman [2009, nyutgåva 2013]