Från Newcastle med drömmar av kol

TEXT & FOTO Klas Lundström

Nordsjön breder ut sig och antar formen av en broderad duk. Det är som att stirra ut över en perfekt kuliss av den engelska landsbygden. Skottland bereder väg för England i Berwick-upon-Tweed, en stad med 12 000 invånare som bytt nationstillhörighet kanske fler gånger än någon annan: tretton gånger. Nästan samtliga under blodiga erövringsförhållanden.

Opinionsundersökningar gjorda under senare år visar att stadens invånare återigen vill byta nationstillhörighet, nu till Skottland. Politiker har skyllt resultatet på okunskap, medborgare lutar sig mot bättre sociala förmåner och till synes praktiska omständigheter. London är långt fjärran, Glasgow blotta femtedelen av resan.

Bron genom staden känns inte bara som en färd mellan olika flaggdukar, en känsla blir kvar inombords men omöjlig att beskriva i ord. Tills, och om, folkmajoriteten får se sin önskan om nyskotsk tillhörighet förblir det Englands nordligaste utpost, på tröskeln till det höstblå havet.

Newcastle-upon-Tyne, länge kolstaden världen glömde, andas numera ungdomlighet i en äldre människas kropp. Ålderdom med barnets sinne, ja, kanske till och med den naives.

— Det här är Europas största feststad, menar receptionisten på det för helgen alltid fullsmockade vandrarhemmet. Men tvingas till synes lite besviket tillägga: Efter Ibiza.

Det är en på många sätt iögonfallande liknelse; ett frostskadat Ibiza. De avklädda kropparna rör sig målmedvetet trots berusningen i mörkret. Spritkampanjer och löften om extravaganta tilltag påminner ögat om att Newcastle är en studentstad, för många staden långt hemifrån, där tyglar släpps. I en gränd ekar infantila glädjetjut över en klunk Red Bull med en sällsam tystnad och bär spår av chartermentalitetens förmåga att övervintra i alla möjliga väderlekar.

Det är svårt att se var skiljelinjen mellan dåtid och nutid är dragen i Newcastle. Många söker svaren inom stadens kanske populäraste riktmärke, fotbollen, där fotboll och politik oftare än sällan smälter samman.

På ett torg sitter några stelfrusna personer under ett sorgset tältskynke. Occupy-rörelsens enklav i nordöstra England, förklarar en av dem. »Jag känner en från Göteborg.« Jaha? »Verkar fint där. I Göteborg, alltså...« Och här i nattens Newcastle, intill festklädda och sorglösa klubbgästers skrän mellan olika äventyr ― »Här ockuperar vi. Världen måste förbättras. Det är upp till oss.«

I februari 1992 fick Osvaldo »Ossie« Ardiles sparken som Newcastle Uniteds huvudtränare. Den argentinske världsmästaren från 1978 hade dessförinnan haft en lång spelarkarriär i England. I början av åttiotalet, då Falklandskriget bröt ut mellan militärjuntans Argentina och »Järnladyn« Margaret Thatchers England, var trycket på Ardiles i egenskap av argentinsk medborgare hårt och han såg till att bli utlånad till Paris St. Germain. Återigen hade politik och idrott visat sig vara två sidor av samma mynt.

Politikens kvardröjande verkningar skulle även senare sätta käppar i hjulen för Ardiles tränaräventyr i nordöstra England. Enligt honom själv. Tillhörande den första utländska importvågen under sjuttiotalet blev han sommaren 1991 historisk som förste ickebrittiske tränare i Newcastle. En post Ardiles besteg med förhoppningar om att föra klubben tillbaka till högstadivisionen efter att ha ramlat ur densamma våren 1989. Men tio månader senare var hans tjänster inte längre önskvärda: klubben riskerade inte bara ytterligare degradering, den tycktes oundviklig.

Osvaldo Ardiles har i intervjuer och samtal många år senare vittnat om en inneboende bitterhet och känslan av att vara missförstånd kring tiden i nordöstra England. Särskilt riktar sig hans anklagelser mot Newcastles dåvarande ägare, Sir John Hall, som gjort sina miljoner på fastighetsaffärer. »Ägaren blockerade alla mina drag. Jag hade inga medel att röra mig med.«

Därför, menar Ardiles, tvingades han placera stora ansvarsbördor på oerfarna spelares axlar, varav många senare kom att utgöra fundamentet i den trupp som senare under nittiotalet tog Newcastle långt längre än vad många räknade med den där tidigare februarimorgonen 1992 då Ardiles miste jobbet och klubbens framtid stod och famlade över sin egen avgrund.

Ardiles ersättare, Kevin Keegan, lyckades rädda klubben kvar genom att i sista omgången slå toppkonkurrenten Leicester City på bortaplan — med matchens sista spark. Ett självmål av Steve Walsh som för övrigt kostade Leicester direktplatsen till den nystartade förstadivisionen Premier League.

Keegan minns matchen i samlingsvideon Six of the Best, från 1996: »Det var så märkligt, vi ledde matchen länge. Sedan kom kvitteringen på övertid, benen sparkades undan på oss, det var över, vi var på väg ner i tredjedivisionen. Men så i anfallet efter så gjorde deras kapten, som även hade nickat in kvitteringen, självmål. Efter det invaderades planen och tumult bröt ut. Domaren blåste av, matchen var över och vi hade vunnit.«

Det omöjliga satte det omöjliga i praktik, utopin blev målet. Kevin Keegan sådde det frö av gränslös optimism som lika mycket är en produkt av det tidiga nittiotalets tro på att allt var möjligt som det var hans starkaste vapen som tränare. Det han inte besatt i fråga om tekniskt kunnande, särskilt rörande försvarsspelet (Newcastle var generösa bakåt under Keegans era), vände han till en närmast religiös tro på anfallslusta som tycktes tro på att bestiga vilka berg som helst.

Redan nästa säsong — 1992-93 — utklassade Newcastle allt motstånd och seglade upp som fräsch nykomling till Premier League. I sista omgången mötte de återigen Leicester City, nu på hemmaarenan St. James Park, men myntet var det omvända, segern största möjliga: 7-1.

Det var någon gång här som jag upptäckte laget, de så kallade »skatorna«, staden, kolstaden, kulturen, Rob Lee, Ruel Fox, Andy Cole, och för första gången förstod fotbollen som religion eftersom den blev min egen.

Resten blev, som det brukar heta, historia: Kevin Keegan ledde Newcastle till topplaceringar under alla sina resterande år på tränarposten. Mest minnesvärd — och för Newcastle-supportrar hjärtskärande — blev säsongen 1995-96 då laget länge ledde ligan, såg länge ut att stormfritt segla mot ligasegern, men tappade i slutändan tolvpoängsförsprånget till Manchester United.

Keegans era, framlyft av ett lag som kallades »underhållarna«, bestod av ett antal lokalgossar, geordies, något som hjälpte staden och fotbollen att återigen smälta samman till en och samma materia.

Strawberry Pub, ett halvt stenkast från St. James Park, är fylld till bristningsgränsen elva på förmiddagen, två timmar före matchstart mot gästande Everton. Strawberry Pub sticker ut med sin nötta gula husfärg i ett hav av brunt tegel och asfalt. Det är som om en bulldozer farit fram här en moloken tisdag och länsat platsen på sina invånare, bostäder och minnen. Kvar finns bara en anspråkslös pub — och de utbyggnadszoner som St. James Park tagit i anspråk genom åren.

— Nästa, vrålar den kvinnliga bartendern med frågande gäll stämma.

Det är bara till att vråla tillbaka och hoppas på att just dina tre pints kommer farande i retur. På terrassen blir utsikten tredelad mot olika stadsmärken — det gamla, det nya och tidlösa Newcastle. Det tidlösa Newcastle reser sig ur marken i formen av en mäktig fotbollsarena.

Det gamla i form av de så brittiskt bruna, magra tegelhusen som liknar miniatyrupplagor av industrialismens tidiga kolfabriker. Den här dagen får de tunga molntäckena agera ersättare för de inre kollagen och axlar rollen som röken som i sekel sprutats ur de numera nedlagda fabrikerna.

Den nya Newcastle är för ögat det minst intressanta; det rör sig om dyra hotellkomplex vars syfte och läge är att förlänga stadens nya plats i det engelska samhällsbygget. Främst i egenskap av ett slags »betongens Ibiza«, där ungdomsfylla, billig sprit och studentkultur i stället släpper tyglarna på asfalt än i medelhavsmiljö. Ett rykte som fått ekonomin — alltmer kretsande kring servicesektorn och turism — att växa i ansenliga mängder under de senaste åren, passande nog efter det att det gamla Newcastle, industriernas bastion, mötte tystnadens dom efter flera sekels minutiös tjänstgöring.

Ljuden från gruvorna och fabrikerna har i stället ersatts av ropen i natten. Men den oskyldiga ungdomens partyrus studsar mot samma stolta stadskärna, mot samma drömmar. Men på ställen har identiteten från svunna tider övervintrat. St. James Park ger ifrån sig ett dovt sorl. Det känns som en urkraft, något främmande då det inte tycks vara verket av femtio tusen åskådare som bänkar sig inför matchen, utan snarare av känslor som dröjt sig kvar och blivit till en naturlig del av människors upplevelser.

När 50 000 åskådare lämnar arenan efter slutsignalen tittar solen fram bakom envisa molntrasor. Den mänskliga vågen försvinner in på de närliggande pubarna. »Newcastle«, hörs det från folkmassan med jämna mellanrum. På trottoaren står lättklädda unga kvinnor utanför en strippklubb med plakat som talar om rabatt och fotbollsinspirerade shower.

Kvinnorna, somliga ser inte en dag äldre ut än arton, har stått där i flera timmar men det är först nu som männen som stått vid sidan av och översett hela spektaklet börjar gnida sina händer i ro. Inte på grund av novembereftermiddagens tilltagande bris, utan för att de tre poängen tycks ha fått dem att ana blomstrande affärer närma sig i horisonten i form av överlyckliga stadsbor vars ögon lyser efter segern.

Som om det bästa sättet att fira tre poäng är att betala för att se kvinnor iklädda underkläder med Newcastles klubbemblem dansa i dunkel belysning? För några tycks det vara det, de viker nämligen av från den stora klungan och försvinner in i lokalen vars innandöme döljs bakom tjocka, mörka draperier.

Den täta segermatchen mot Everton den 5 november 2011 — 2-1 — visade sig bli den sista innan ägaren tillkännagav att styrelsen ämnar sälja namnrättigheterna till arenan. Över en natt blev hundraåringen St. James Park Sports Direct Arena. Beskedet har tagits emot av en unison känsla av avsmak.

Det är en stad i identitetskris, en tid i identitetskris, en värld i identitetskris. Med risk för att låta överdrivet romantisk går det ändå att fastslå att St. James Park i ett över ett sekel förblivit tusentals människors riktmärke, ett fyrsken i natten. Om man börjar rucka på de symboler som många gjort till sina egna kompasser, vad händer då med kursen, vart kommer de att hamna?

Newcastle United har blivit fotbollsklubben som kanske tydligare än någon annan i skrivande stund förkroppsligar den odemokratiska våg som plöjer genom världens alla viktiga och oviktiga skikt. Fotbollen är i högsta grad ett av dem och numera tillhåll för storskalig penningtvätt, investmentbolag och riskkapitalister. Newcastles ägare Mike Ashley, med bakgrund inom entreprenörskapet, har förvandlat klubben han tog över 2007 till ett privatekonomiskt skyltfönster. Att han själv är majoritetsägare i Sports Direct, det detaljhandelsbolag som numera utan konsultation med klubbens supportrar (i längden stadens medborgare) vars logga numera förpassat namnet St. James Park till minnenas televisioner.

I en tid då folkmajoriteten — väljarkårer liksom fotbollssupportrar — pressas tillbaka från inflytande över beslut som i allra högsta grad rör dem själva fortsätter ändå insatserna att öka och tystnaden från maktens korridorer att fördjupas. Liksom i fallet för miljontals EU-medborgare är det Newcastles supportrar som får betala för nuvarande och tidigare ägares ekonomiska vanskötsel, i EU i form av minskade sociala trygghetssystem, i Newcastle i form av ökade kostnader för att få fortsätta att orka simma ikapp med fotbollsklubben som blivit stadens punkt på kartan.

En som förstod St. James Parks betydelse för staden var den framlidne Sir Bobby Robson (själv tränare för Newcastle 1999-2004 och som dog i förtid sommaren 2009 efter en seglivad cancersjukdom). Robson kallade den för »katedralen uppe på kullen«, hemmamatcher är 50 000 åskådares motsvarighet till högmässa, du tar på dig en ren skjorta eller struken matchtröja, kammar håret och strör rakvatten på halsen. Respekten är ledstjärnan, och just respekten är vad många känner att namnbytet av arenan har berövat dem.

Det hela har fått politiska konsekvenser; lokalpolitiker från nordöstra England har deklarerat att de tänker bestrida Mike Ashleys beslut, bland annat genom att vägra att ändra namn på skyltar, tunnelbanestationer och stadskartor. Men i slutändan — låter nog styrelsens försvar — ägs klubben av en enskild person som kan driva sin ägodel på vilket sätt som behagar denne. Lokalparlamentarikern Catherine McKinnel var bestört, till Daily Telegraph sa hon:

»Att kasta bort 130 års historia på det här sättet är helt och hållet obegripligt. Det visar verkligen på bristande respekt för klubben, dess stolta historia, Newcastles invånare och minnet över Jackie Milburn och Sir Bobby Robson.«

En annan politiker, Chi Onwurah, stämde in i Robsons anda och beskrev St. James Park som »en plats för pilgrimsfärder i 120 år«.

»Jag uppskattar målet att återbörda klubben till ekonomiskt välmående«, sa hon, »men rätt väg att gå är inte genom att rasera en av stadens viktigaste riktmärken«.

Fotnot: Ett år senare, hösten 2012, har Newcastle United gjort klart med en ny huvudsponsor, som valde att inte använda sitt företagsnamn för att pryda arenan. Sedan dess är arenans officiella namn St. James Park.

Reportaget publicerades först på Svenska Fans Newcastle-sida.