Kaffe på Blå bergens tak

TEXT & FOTO Klas Lundström

I Cedar Valley växer inte bara cederträden fria, här spränger även kaffebönan fram ur den bördiga jorden. Sexistisk dancehall agerar bakgrundssymfoni medan en route-taxin klättrar längs vägar överrösta av hål och upprivna rester av vad som en gång varit asfalt. Cedar Valley är granne med Jamaicas högsta bergstopp Blue Mountain Peak i Saint Thomas Parish.

Vägen slutar med Cedar Valley, en grönskans svängdörr för kaffeodling.

Platsen är politik: Cedar Valley är det sorgliga exemplet på samhällen som blivit beroende av singelindustriers överlevnad. Här har kaffebönor odlats sedan 1900-talets början och sedan 1990-talet bedrevs här ett påkostat kooperativ finansierat av jordbruksministeriet och Europeiska unionen. Projektet gick under namnet Eastern Agricultural Support Project (EASP) och gav Cedar Valley känslan av identitet och social kontakt med omvärlden.

Men framför allt ovärderliga arbetstillfällen.

2007 brakade emellertid EASP samman, EU-stödet försvann och kvar stod bara en övergiven fabrik och ett arbetslöst samhälle. På väggarna i de luggslitna lokalerna sitter fortfarande nötta arbetsförordningar och etiska riktlinjer. Orden om miljötillsyn, arbetsomsorg och vikten av att stödja småbönder intill finstilta fraser om långsiktigt tänkande formar en obehaglig kontrast vid åsynen av den överlämnade fabrikens uthus, parkeringsplats och odlingsinhägnaden.

På väggen hänger ännu ett stolt porträtt av grundaren till kaffeplantagen i Cedar Valley: W.N. Henry. Men aningen snett.

I dag är stoltheten som bortblåst. Dörrar knarrar i vinden. Ingenting är undanplockat eller avslutat. Elledningarna som dragits i den branta grusbacken från torget upp till den nedlagda fabriken blir mest en stum minnesruna efter en svunnen tid. Resterna av kaffebönor har möglat i trälådorna. Det känns som om någon lämnat platsen i all hast, utan att vända sig om.

Så är också fallet, menar Alorick, en reslig man i fyrtioårsåldern som i flera år arbetade för EASP, tills allt brakade samman och finansiärerna drog sig ur. Nu står han och petar ner frukter från ett träd med en bambupinne.

– Det hela sköttes verkligen illa, säger han.

I dag odlar han sina egna kaffebönor bland sluttningarna och säljer kaffet på marknaden i Morant Bay. De ansvariga – i det här fallet kaffeproducenten Blue Mountain Coffee, jamaicanska regeringen och EU – lät generationer av hårt arbete och erfarenheter gå till spillo. Alorick och skakar uppgivet på huvudet.

– Hela samhället rasade ihop. De kan komma hit och påstå vad de vill, komma med de bortförklaringar som passar deras agenda – men se bara häromkring. Människor har ingenting.

Vittnesmål instämmer i att plantagen inte bara var illa skött, den var även anfrätt av korruption. De ansvariga tog inte bara med sig pengar, ovärderliga arbetstillfällen och resurser till att kunna bedriva lönsam kaffeproduktion – de stal även Cedar Valleys framtidstro.

Nedläggningen slog ihjäl Cedar Valley. Här finns numera inget annat än kaffebönor och småskaliga odlingar av säsonggrödor. Inget i närheten av att likna en industri. Det vet de fem äldre herrar som står vid en mager husgrund. Alla är fallfärdiga av svett. Männen bär de tunga cementsäckarna med stor möda och samtliga arbetade tidigare vid kooperativet men är i dag lika arbetslösa som oroliga. Alla överlever på sina egna små odlingar i sluttningarna.

De står i hjärtat av Cedar Valley och väntar på framtiden.

I byn finns inte incitamenten för långsiktig överlevnad. Så istället väntar de på att nya investerare ska injicera nytt liv i samhällets enda industriven. Utan utomståendes hjälp, suckar de, kommer situationen knappast att förbättras.

– Inga har kommit, säger de och fortsätter att vänta.

En annan äldre man spikar upp plankor som ska bilda vall i stenravinens sänka där floden brukar rinna. Om vattnet återkommer, vill säga. 2008 regnade det varje dag under skördeperioden, berättas det – året därpå knappt en droppe medan stora delar av landet led av vattenbrist och jordbruken av svår torka. Längs himlen drar molnen vidare över bergen, skyndsamt och nonchalerande. Inte ens vädret fungerar längre som det förväntas göra.

Den enskilde kaffebondens situation blir allt svårare till följd av färre och mäktigare kaffeproducenter i ett alltmer oförutsägbart vädermässigt och ekonomiskt klimat. Stabiliteten går förlorad och bonden står utelämnad åt marknadens instabila sjögång. Alltmedan EU-finansierade projekt, inbäddade i löften om att stärka just »den lilla människans« plats i det globala rummet, packar ihop och investerar någon annanstans.

Stämningen i Cedar Valley är kvävd och gravliknande. Den påtagliga sorgen har planterat sig i människors blickar. Invånare hälsar med vaksamma och reserverade nickar, öppnar sig med stor möda. Unga män vandrar uppför stigen till den övergivna kaffefabriken och bergen bortom den med säckar fyllda med kaffebönor och macheter i händerna. Ynglingarna, som vandrat i fem, sex timmar från bergens högsta odlingar, har något vilt i blicken, som om de helt förlorat sig i bergen och ännu inte återvänt därifrån.

Den direkta fattigdomen ger ifrån sig avtryck i tiggarnas trasiga kläder, deras tandlösa leenden och smutsiga pannor. Skollokaler står övergivna. Det enda som hörs är vinden som smeker trädgrenar. Tystnaden i Cedar Valley är så påtaglig att alla ljud får eget liv i den behagliga brisen; getters rop, mänsklig tillvaro, en sten mot en annan sten någonstans.

Och sten är just vad Isaac försöker skyffla från ena sida till den andra. Isaac är en man som lever i en bedrövlig koja längs stigen till den nedlagda fabriken. Han träder fram ur ett djupt hål i klippväggen, ur en grotta som bildar vindskydd bakom kojbostaden. Den gamle mannens tillvaro förkroppsligar känslan av total isolation från omvärlden.

En verklighetens motsvarighet till Gollum.

Hur den gamle mannen hamnat i denna ovärdiga livssituation, granne med ett stenmassiv som ser ut att kunna ge vika vilket ögonblick som helst, framkommer inte. Det enda som framkommer är att han har ingenting. Förutom den ingrodda smutsen i handflatorna och den ruttna framtanden äger han bara en trasig tröja, ett par sönderslitna byxor och skor sammansatta av söndrat material och sulor gjorda av resterna av plastflaskor.

– Jag rensar bort stenar för att jämna ut marken, säger han och tillägger med en sur dos av galghumor: Så att jag inte får allt över mig när regnet bildar stenras.

Invånares privata kaffeodlingar slukar allt mer mark allt längre upp längs de trädtäckta kullarna. Enkla kojor står resta av bråte och plåt för att agera skydd mot skyfall och starka vindar. Den okontrollerade odlingstakten kan medföra förödande konsekvenser för Cedar Valley; eroderade sluttningar börjar redan blotta sig i form av gapande schakt längs bergsavsatserna. Opålitlig jord som med nästa skyfall med största sannolikhet blir till enorma stenras. Bostäder lär jämnas med marken, floder fyllas igen och plantager totalförstöras med översvämningar som följd.

Så vilka alternativ har de arbetslösa i Cedar Valley? Valmöjligheterna är två stycken men innebär i längden en och samma sak: erosion eller svält.

En naturlig återvändsgränd i arbetslöshetens spår och den jamaicanska regeringens uppenbara brist på social insyn.

Ännu närmare himlens tak finner man Whitefield Hall, ett samhälle rest i oresonliga backar och avgrundsliknande sluttningar två tusen meter ovanför Karibiens turkosa vatten som liknar ett molntäcke i fjärran. Härifrån körs julgranar ner till marknadsstånden i storstäderna. Planterade granar fastbundna på rangliga lastbilsflak.

Att köra hit från Cedar Valley tar tre timmar. Sista sträckan måste lokalbor transportera en; de branta vägarna bjuder varken på räcken eller ordnad infrastruktur. Groparna i vägen är på vissa ställen en halvmeter djupa, svängarna är plötsliga och fallen på ett andetagets avstånd. Många hustak utgörs av presenningar med en övertydlig logga:

»USAID: A Gift From the People of United States of America.«

Här, omringad av Blå bergen, är kaffeplantagerna många. I ett mörkt förfallet gästhus bereder två äldre kvinnor med hårda blickar och vänliga stämmor kaffe på bönor som plockats under dagen. Platsens själ bor i deras djupa ögon, en besk blandning av ekologisk harmoni och social isolation.

Arbetare med kläder som trasats sönder av buskage och mödosamma vandringar lastar förseglade kaffesäckar på breda flak. Det är eftermiddag och de är måna om att komma iväg, skymningen är dem hack i hälarna. De kör kaffet till Blue Mountain Coffees fabrik i Sherwood, Saint Andrews Parish, en fabrik inklämd bland bergen. En äldre man med väderbitet ansikte som lever i den förfallna kåken intill gästhuset, vid namn Robert, beklagar kaffeböndernas situation i Cedar Valley.

– Jag har hört om det, säger han. Det måste vara tufft. Allt i de här bergen är ju kaffe, och förlorar ett samhälle sin ekonomiska livlina såsom Cedar Valley har gjort är det svårt att komma på fötter igen.

Robert säger att han sällan lämnar Whitefield Hall och dess närhet till himmeltaket. Han arbetar själv inte längre som kaffeplockare men säger sig överleva på att erbjuda besökare sina gedigna kunskaper – det vill säga livserfarenheter – om den närliggande nationalparken, kaffets historia och de för allmänheten gömda vandringslederna.

Kaffe odlas inte inom nationalparkens gränser, något som Jamaicas miljöministerium stolt påpekar i broschyrer och på upplysningsskyltar, men ögat kan ändå se hur plantagernabreder ut sig blotta stenkastet därifrån, på nationalparkens sluttningar. Kaffet äter sig allt närmare bergstopparna, och längs vägen har eroderad jord redan slukat enorma ytor av den än så länge bevarade bergskedjan.

Regionens kaffe har titulerats som ett av världens bästa, och anses vara en av marknadens mest exklusiva sorter. De höga höjderna är ideala för välmående kaffebönor och de exporterade produkterna är av högsta kvalitet. De höga marknadspriserna är följden av en inhemsk konkurrens om markerna som ägs av småbönder och Blå bergens välmående globala rykte.

Men medan kaffet inkasserar välkomna årsinkomster till den inhemska statskassan skrapar enskilda individer som Isaac på samhällets yttersta botten efter något att klamra sig fast vid – att leva på.

Gåtor blir utan svar i samhällsmörkret, de förblir just gåtor. I kaffebönans fotspår finns många förlorare, vilket Cedar Valleys invånare är levande bevis på.

Stående bredvid Isaac och den bräckliga kojan och grottan som ska rädda honom undan stenrasen och regnet erbjuder inte horisonten mycket hopp. Sten och grus, allt som syns.

– Vad kan växa ur sten? undrar han.

Frågan är inte retorisk, Isaac vill veta.

Texten är ett utdrag ur boken Badlands [2011, nyutgåva 2013].

Första upplagan går att beställa direkt från mig, för 50 kr + porto.

För att beställa, skicka ett mejl!