Sportsligt framgångsrika lag och sedermera enskilda spelare blev tidigt av intresse för kapitalet. Det är inte helt officiellt när sponsorer började lägga beslag på utvalda delar av fotbollsspelares utrustning: tröjor, strumpor, svettband, skor och – givetvis – fotbollen själv. I Europa skedde det i samklang med politikens kidnappning av utvalda evenemang som kapades i propagandasyfte, mest talande det fascistiska Italiens fotbolls-VM 1934 och Nazitysklands sommar-OS 1936.
I det kommersiella spelets begynnelse tycks det ändå ha funnits något som i alla fall liknar tillstymmelsen till valmöjlighet, något som i dagens klausulkontraktstider, agentriggade transfermarknad och korruptionshärjade maktstrider förefaller lika omöjligt som att stoppa planerade VM-slutspel i diktaturer fastän rapporter vittnar om fasansfulla människorättsbrott, arbetsplatsolyckor och upprättade kulissamhällen. För mycket står helt enkelt på spel.
Blodströjpengar
Varenda liten del av professionella fotbollsspelares kroppar – eller: vad som döljer den i form av utrustning och plagg – är till salu. Och kan köpas av vem som helst. Exempelvis av suveräna stater, nu senast flagrant demonstrerat av den engelska Premier League-klubben Arsenal som sålde sina ärmar till Rwandas turistmyndighet för 350 miljoner kronor.
Landets president Paul Kagame var överlycklig när han fick posera för kamerorna tillsammans med Arsenals legendariske kapten Tony Adams och en matchtröja till den kommande 2018/19-säsongen där ”Visit Rwanda” kommer synas tydligt på ärmarna. Amnesty International kritiserar Kagames regim för förföljelse av oppositionella, försämrad yttrandefrihet samt för ett allmänrådande klimat som bäddat för försvinnanden och mord på personer knutna till regeringskritiska organisationer.
Att Arsenal råkar vara Paul Kagames favoritlag var inget som verkar ha legat till grund för några etiska överläggningar i den anrika fotbollsklubbens borg. Borde vi låta oss utnyttjas som en del av kritiserade statschefers högst personliga agendor? 350 miljoner är ju ändå trehundrafemtio miljoner.
”År noll”
Många kubikmeter vatten har runnit under broarna sedan den engelska fotbollen var ett nöje som arbetarklassen fick ha för sig själv. När den engelska ligan 1992 stöptes om till Premier League inleddes en ny – och pågående – epok i fotbollens historia. ”År noll”, enligt författaren John Reid:
”Den tidiga fotbollshistorien hände aldrig. De nya ägarna och medierna ville gärna förtränga fotbollens arbetarklassrötter.”
Diego Maradona, själv uppvuxen i ett av Buenos Aires många slumkvarter på 1960-talet, var som spelare en av drivkrafterna bakom försöken att få till stånd ett globalt spelarfack som kunde representera professionella spelare oavsett stjärnglans, nationalitet eller klubbtillhörighet. Initiativet ogillades av det internationella fotbollsförbundet Fifa och Sepp Blatter, då nummer två i fotbollspolitikens hierarki, avfärdade det nya spelarförbundets legitimitet:
– Fifa talar inte med fotbollsspelare. Spelarna är klubbarnas anställda, sade Blatter år 1995.
Finallagen 2018
I pågående VM-sammanhang är den enskilde spelarens frihet och tillhörighet inte alldeles glasklar. Molotovcocktailen bestående av nationalism, Coca-Cola och Andreas Granqvists moderklubb, skånska Påarp, blir bara en smaklös soppa, oavsett om den kallas närodlad eller inte. De deltagande VM-spelarna står i skymundan för ett mycket mer prestigefullt mästerskap – de officiella matchtröjornas.
Vilka som kommer att ställas öga mot öga i finalen i Moskva den 15 juli är än så länge skrivet i stjärnorna – i alla fall idrottsmässigt. Matematiskt och statistiskt talar mycket för att det blir Adidas och Nike – eller Nike mot Nike. Eller varför inte den spännande bataljen mellan Adidas och Adidas?
Amerikanska Nike säkrade före landslagens avresa till Ryssland tröjsponsoravtal med tio deltagarlag – däribland några av turneringens tungviktare som Brasilien, Frankrike, Portugal och Kroatien utöver Australien, England, Nigeria, Polen, Saudiarabien och Sydkorea – och ansenliga miljoner kronor i intäkter från produktförsäljningar i respektive länder före, under och efter mästerskapet.
Tyska Adidas har inte bara samlat ihop till en hel startelva, de har även en avbytare och kan skryta med regerande världsmästaren Tyskland – som till sin huvudsponsors förmodade besvikelse kom sist i sin grupp och fick lämna mästerskapet tidigt – 2014 års finalist Argentina, värdlandet Ryssland, Spanien, Colombia, Belgien, Egypten, Mexiko, Marocko, Japan, Nigeria och – se där! – Sverige i sitt stall. Inalles förväntar sig båda tröjpotentater gröna siffror i höstens kvartalsrapporter, men hur mycket vinst det blir beror på hur långt ”deras” lag når i turneringen (ett mästerskap där det nya videosystemet VAR ska göra alla till jämlikar i fråga om exempelvis straffområdesförseelser).
Hetsjakten
Adidas och Nike har genom åren kastat fotogen på den ”personliga kampen” mellan enskilda spelare, en tvekamp som världens fotbollsälskare gladeligen vädrar sin åsikt i. Mest känd är verklighetssåpan mellan Lionel Messi (Argentina) och Cristiano Ronaldo (Portugal), båda dömda till villkorliga fängelsestraff för skattebrott av spansk domstol.
Att de båda fotbollsspelande individernas kroppar har lånats ut till kommersiella intressen är förvisso ingen nyhet, vad som kan däremot bör understrykas och något att påminna sig själv om är att deras kroppar bjuds ut till högst betalande.
– Idrottsutövare som Ronaldo har något unikt som gör att ifall du kan förpacka det och sälja det så skulle du inte göra något annat, säger Paul Smith, grundare av Repucom, ett bolag som numera ingår i Nielsenkoncernen och som värderar enskilda idrottsutövares marknadsvärde.
Postkolonial återblick
Sant eller inte har det hänt en del sedan fotbollens globala erövring tog sin början och gjorde Fifa och dess närmaste samarbetspartners – till exempel Coca-Cola, Adidas och Nike – mer förmögna än många av planetens suveräna stater. Och allt på ett spel som går ut på att göra mål och där båda lagen startar varje match med elva spelare, tio utespelare och en målvakt.
Att recitera hur det kunde låta på i tröjsponsringens begynnelse är inte blott en påminnelse om fotbollens resa från idrott till industri, det ger främst ett eko om spelarens förändrade perspektiv. I 1950-talets Uruguay blev decenniets och ett av Sydamerikas genom tiderna mest framgångsrika lag Peñarol reklambärarpionjärer. Men det skedde ingalunda problemfritt: mittfältaren Obdulio Varela vägrade spela med den nya matchtröjan som pryddes av klubbens nya sponsor/samarbetspartner. Som ende i lagets startelva tog Varela med sig sin gamla tröja till matcherna.
Varela var inte vem som helst inom världsfotbollen; några år tidigare hade han burit kaptensbindeln och axlat ansvaret för Uruguays VM-lag i Brasilien 1950, en turnering som Uruguay vann efter att ha vänt 0–1 till 2–1-seger i den avgörande matchen mot värdnationen inför 200 000 åskådare på Maracanãstadion i Rio de Janeiro.
Han växte upp under magra förhållanden i staden Paysandú i västra Uruguay nära gränsen till Argentina och bidrog till familjeekonomin genom att sälja tidningar innan han hoppade av skolan för att satsa alla kort på fotbollen. För honom gick det vägen, men som afro-uruguayan med slavrötter visste han vad och vilka som hade banat väg för hans möjlighet att stiga ut ur fattigdomens skugga. På frågan om varför Obdulio Varela vägrade bära en matchtröja med en företagslogga erbjöd han ett svar som var allt annat än självcentrerat:
– Vi svarta brukade släpas runt med ringar i näsan. Den tiden är förbi nu.
Utvalda källor
Galeano, Eduardo [1998] Fútbol a sol y sombra, Siglo XXI
Kuhn, Gabriel [2011] Soccer vs the State: Tackling Football and Radical Politics, PMPRESS
Reid, John [2005] Reclaim the Game: The Death of the People’s Game, Socialist Publications
samt artiklar hämtade från t.ex Bloomberg, The Guardian och The Independent
Läs även
Eduardo Galeano torkar Latinamerikas tårar
Kulturen – den romantiska mosaiken av uttryck, intryck och skeenden – är svår att beskriva i ord. Det är få som lyckas göra det utan att kväva mystiken och magin som livets mysterier består av. En av dem som lyckas med konststycket är den uruguyanske författaren och journalisten Eduardo Galeano, 2010 års mottagare av Stig Dagerman-priset.
Homepage
