ARKTIS – KLIMATMÖTETS SALTADE GODISPÅSE

»Arktis: Klimatmötets saltade godispåse.« Varför kan vi inte låta bli att nalla av morgondagens värld?


TEXT & FOTO Klas Lundström


Det globala klimatmötet hålls i ett Paris i chock efter terrordåden fredagen den 13 november. Längre norrut, i Arktis, väntar invånare på att världens länder ska göra gemensam sak och vända klimatskutan, bort från tvågradersstupet i horisonten. Men väntar gör även energiindustrin och militära intressen som i Arktis ser de isfria farlederna som den nya geopolitiska tidens snabbaste väg till rikedomar och inflytande.


I Grönlands tjocka istäcke, djupt inne i glaciären Jakobshavn, söker forskare efter ledtrådar på hur lång tid vi har på oss innan klimatskutan inte längre går att vända. Det handlar inte heller bara om tjocka istäcken, utan om ett komplicerat och urgammalt ekosystem där glaciärers välstånd har stor inverkan på det norra jordklotets floder, sjöar och samhällen. Nya forskarrön tyder på att Arktis smältande isar i snabbare takt än befarat kommer att slå mot kustnära städer i form av höjda havsnivåer.


Klimatmötet i Paris, COP21 (30 november–11 december), skänker återigen den politiska makten en möjlighet att idka krafttag mot klimatförändringarna i synnerhet och de smältande Arktisisarna i synnerhet. Fastän Arktis är en världsdel med relativt få invånare – och heller inte den mest högljudda rösten i klimatdebatten – är regionen redan märkt av de mest omfattande klimatförändringarna och sägs även bära planetens framtida öde på sina axlar. Vissa delar av Arktis har sedan 1960 blivit hela nio grader varmare.


Okalik Eegeesiak, ordförande för organisation Inuit Circumpolar Council (som representerar 155 000 inuiter på Grönland, i Kanada och Ryssland), talade nyligen vid konferensen Arctic Circle i Reykjavik om jordskred och ändrade permafrostbeteenden. Och liksom bland svenska samer brottas inuiter i norra Kanada och på Grönland utöver klimatutmaningar även med sociala och ekonomiska problem: självmordsstatistiken bland unga förblir hög, arbetslösheten är utbredd och utbildningen eftersatt. Okalik Eegeesiak lyfter ofta fram omvärldens syn på Arktis i sina anföranden:


– Arktis ses av många som ett slags sista utpost som nyligen upptäckts, utan att många vet att människor har levt här i tusentals år, sade hon under Arctic Circle 2014.


Arktis urfolk, däribland inuiter och samer, kommer till klimatmötet i Paris med krav på mer än radikal klimatpolitik; på agendan finns även krav på utökade rättigheter, autonomi och erkända fiskevatten och jordbruks- och jaktmarker. De arktiska urfolkens framflyttade positioner inför klimatmötet i Paris vittnar om Arktis roll i morgondagens geopolitiska landskap, kraven går stick i stäv med såväl militära som gruv- och energiindustrins planer för ett upptinat Arktis. Förutom återkommande militärövningar i Natos regi har Ryssland öppnat en militärförläggning norr om 80:e breddgraden, norska försvarsmakten har utökat sin närvaro i Bodø och Barack Obama blev i höstas första amerikanska president att besöka Nordpolen; samma kuster och farleder som tros sitta på 20 procent av planetens gas- och oljereserver finnas.


Marcus Carson, docent i sociologi verksam vid Stockholm Environmental Institute, liknar dagens energi- och klimatpolitiska gungfly med ett parti schack där varje drag förändrar spelets gång. I ett läge då långt mer än bara energisystem måste reformeras bör en bredare diskussion efterfrågas kring konsumtionsvanor och vilka som gynnas av dagens fossilbränsledrivna energipolitik. Just nu följer vi en stig inbäddad i tät dimma.


– Vet vi det exakta avståndet till stupet? frågar sig Marcus Carson. Och vet vi det innan det är för sent?


Han talar om sidoeffekterna av sidoeffekter, ett slags paradox där människan – eller kanske snarare det politiska samfundet – unnar sig den säregna lyxen att välja vad att lära av de eskalerande klimatförändringarna som en hel forskarvärld numera är enig kring.


– Vi vet vad som driver på utvecklingen, men frågan är vad som kommer att försvinna först: fossilt bränsle eller Arktis?


På Grönland och i Kanada innebär det frusna vinterhavets is en länk för till omvärlden, transportmöjligheter, en förutsättning för överlevnad. Utan is blir jakt och fiske lidande i isolerade samhällen utmed havet i Arktis, och i längden är det inte bara klimatet som hotas utan även naturnära levnadssätt och kulturer. I arktiska byar har de dokumenterade klimatförändringarna lett till ökad migration söderut. Klimatmigrationen är emellertid global och bottnar i den fossilbränsledrivna industrialismens konsekvenser, men Arktis är den kontinent där det uppvärmda klimatet slagit hårdast. Därför blir det intressant att se hur vissa länder kommer att tackla klimathotet, menar Marcus Carson.


– Hur snabbt kan världens länder förvandla kunskap och lärdomar till konkreta åtgärder? Vi måste lära oss mer, men vi vet redan tillräckligt om klimatförändringarnas följder för att kunna börja agera på allvar.


Henrik Blind begrundar utvecklingen i Norrbotten och Arktis ur två perspektiv: dels som lokalpolitiker för Miljöpartiet i Jokkmokk, dels som renägare för Tuorpon sameby. Det är sent i november men inte mycket snö har fallit och isarna har inte lagt sig. Det försvårar för renägare som väntar på att bege sig upp på fjället. I svensk media har det även rapporterats om getingar, något som inte hör till vanligheten när vintern väntas stå för dörren.


– Klimatet är uppfuckat, konstaterar han.


I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet tvångsförflyttades samer från nordligaste Sverige, bland annat för att bereda plats för dammar, gruvor och vägar. Andra motiv var militära, det fanns ett hot österut: från Ryssland. Frågan är ifall Norrbotten står inför en ny tid av påtvingade migrationer i klimatförändringarnas spår? Renägare och turistföretagare vittnar om allt svårare, långsiktiga förutsättningar med osäkra vintersäsonger och insjuknade ekosystem.


– Det allt mindre förutsägbara klimatet gör att många renägare talar om klimatutfordringar, säger Henrik Blind. Det har vi aldrig varit med om förr.


Alla vet att klimatet är vår tids stora utmaning, och trots uppmärksammade artikelserier och initiativ som »Run For Your Life« är Henrik Blind försiktig med förväntningarna inför klimatmötet i Paris. Besvikelser genom årens lopp gör en luttrad, menar han. Och som salt på tårtan har den militära testverksamheten och återkommande militärövningar fört in nya frågetecken om vad norra Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet egentligen ska användas till.


– Vi lever i ett område där stormakterna börjar positionera sig, och det är alltjämt storkapitalet som har sista ordet.


Som exempel på det senare nämner Henrik Blind den seglivade kontroversen kring Kallakgruvan utanför Jokkmokk, ett gruvprojekt med ekologiska och sociala konsekvenser för miljö, renägare och boende men som förespråkare menar för in nya jobb till kommunen. Tillståndsfrågan ligger nu på regeringens bord, och näringsminister Mikael Damberg lovade ett beslut under hösten 2015. Ett beslut som ännu inte fattats.


För Henrik Blind är Kallakgruvan och den militära upprustningen i Arktis symboler för en agenda som ser till storpolitiska intressen hellre än lokala. Han jämför utvecklingen med en godispåse i ett skafferi:


– Det är svårt att låta bli att vara där och nalla. Och fastän det inte är lördag sitter du där i soffan och gräver i påsen.


Och vart klimatmötet än landar anser Henrik Blind att det är viktigt att fortsätta kämpa och engagera sig för en hållbar värld.


– Det är vi skyldiga framtida generationer, menar han. Och som medborgare i Arktis förväntar jag mig att klimatmötet fattar beslut som förbättrar situationen.


I september avbröt Shell sin jakt på olja i Alaska på obestämd tid. Opinionen var för stark. Och enad. Ursprungsfolk, miljörörelser och kulturpersonligheter kritiserade oljejättens prospekteringar i samstämd ton. I Sverige saknas en liknande enad och tydlig stämma, menar Stina Oscarsson, regissör och fri skribent, medan hon dricker av sitt te i Kulturhuset. På andra sidan fönstret försöker Sergels torg komma undan det strilande novemberregnet. Men ingen kommer undan vädret en dag som denna, och detsamma gäller klimatfrågan.


Men det handlar om att vara påläst, menar hon.


– I Sverige har alltför många köpt bilden av att vi är ganska duktiga. Det håller folk tysta.


Det senaste året har hon fått utstå såväl lovord som hån för att bland annat på DN Debatt tillsammans med ett trettiotal andra undertecknare – artister, forskare, politiker och skådespelare – ha kritiserat utvecklingen i Norrbotten, som på senare år blivit en frekvent skådeplats för Natoledda militärövningar. Artikelns fokus låg på det värdlandsavtal som regeringen Reinfeldt ingick med Nato hösten 2014. Våren 2016 läggs det slutliga avtalet på riksdagens bord för votering och utesluter inte – om den klubbas igenom – permanenta Natostyrkor och kärnvapen på svensk mark.


– Avtalet är bara det senaste exemplet på framflyttade positioner i Arktis, menar Stina Oscarsson. Värdlandsavtalet skulle innebära större övningsområden för Sverige och Nato. Allt återkommer till kriget om Arktis och allt ursäktas med ett försämrat geopolitiskt läge.


En trappa upp väntar gräddan av den svenska journalistkåren på att dörrarna till huvudscenen ska öppnas – Naomi Klein ska föreläsa om global klimat- och klasspolitik. I januari 2016 presenterar Stina Oscarsson tillsammans med Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Lars Ingelstam, Pierre Schori och Linda Åkerström den så kallade »Natoutredningen«, en rapport som går till botten med Natos historia, svensk allianspolitik och Sveriges relation till Nato. Målet är att sprida större allmänna kunskaper i en fråga som hon menar alltför länge har varit instängd i militärindustriella intressekorridorer. Därför vänder hon sig även mot att den svenska Arktisfrågan i så hög utsträckning tillåts förbli en försvarspolitisk fråga, när det snarare handlar om utrikespolitik. En svensk utrikespolitik som numera även stolt titulerar sig som feministisk.


Feminism är vad Stina Oscarsson saknar i Arktisfrågan:


– Utvecklingen i Arktis följer en patriarkal agenda: upprustning, hot och militärövningar. För mig vore en feministisk utrikespolitik att förena feminism med miljöengagemang och fredssträvan, raka motsatsen mot i dag.


Arktis, summerar hon, borde i stället för ett militärt övningsfält och syltburk för storkapitalets intressen utropas som en demilitariserad zon. Men för det behövs toppmöten med andra agendor, där nationer i stället för positionerande avsäger sig ägandeskap av såväl vattenleder som naturresurser för att säkra en hållbar framtid.

– Arktis bör bli en symbol för ett hållbart samhälle, säger Stina Oscarsson, övertygad om att planetens nordligaste och klimatpolitiskt mest utsatta region kommer att agera spelplats för människans första steg in i en ljusare framtid.


– Allt vi kan måste vi göra, menar Stina Oscarsson. Och det är fullt realistiskt!


Reportaget publicerades först i Syre.




Tillbaka till förstasidan