THANKSGIVING – VEM TACKAR VEM OCH FÖR VAD

Thanksgiving: Vem tackar vem? Och för vad?


TEXT & FOTO Klas Lundström


Den fjärde torsdagen i november varje år firar USA Thanksgiving. Tacksägelsedagen. År 2015 infaller traditionen den 26 november. Med anledning av historieprofessor Lars Trägårdhs artikel »Därför borde vi fira Thanksgiving också i Sverige« är det nödvändigt att förmedla några ärr och minnesmärken från ett USA som fortfarande väntar på att den amerikanska konstitutionen – och tacksägelsens »öppenhet och sociala värme« – även ska inkludera dem. Men visst har Trägårdh rätt: Thanksgiving är troget sitt sociala och politiska arv.


Två gånger har jag haft möjligheten att besöka Wounded Knee i Pine Ridgereservatet, South Dakota. Båda gånger har solen dränkt slätterna, fälten och gravlundarna i ett säreget ljus. En tyst, dämpad stämning vittnar om en plats som aldrig kommer att få någon ro. Båda gånger har ungdomar nickat välkomnande hälsningar vid grinden in till gravlunden, som vore de dödens väktare, eller kanske snarare minnets beskyddare.


Blodet som spillts vid Wounded Knee har torkats bort, men minnena och vreden består. Det är viktigt att minnas även det som gör ont. Som aldrig tillåts läka.


Den 29 december 1890 ägde den värsta massakern av civila i USA rum just här. Det här hörnet av South Dakota är så långt ifrån Atlanten och Stilla havet och politiska metropoler du kan komma. I skydd av snö och kyla omringar amerikanska militärförband ett läger med civila medlemmar ur Oglala-Lakota. Militären öppnar eld och dödar minst 200 kvinnor, män och barn.


En månad tidigare, den 27 november, hade samma arméförband firat tacksägelsedagen och kommit ihåg sina förfäders ansikten och prisat Gud för ett svällande amerikanskt imperium som inte längre slutade där solen gick ner i väst. Med Gud, sina förfäder och imperiet i ryggen bereddes en massgrav för massakerns offer. Som vid så många massakrer av oskyldiga offer fylldes massgraven igen. Förmodligen visste de skyldiga soldaterna redan där och då att den amerikanska rättvisan aldrig skulle kröka ett hårstrå på deras huvuden.


De massbegravdas brott?


Amerikanska staten låg i krig med stammarna på prärien som vägrade infinna sig i de reservat som tilldelats dem. Och enligt den officiella rapporten gömde sig beväpnade krigare bland de civila. Krigare som vägrade ge upp kampen om ett befriat Black Hills – den lummiga och heliga skogsregion i South Dakota som guldruschen några decennier tidigare hade stulit från Oglala-Lakota.


I verkligheten var de civila vid Wounded Knee sin tids flyktingar från den amerikanska statens koloniala anspråk på ursprungsfolkens marker i väst. Under »indiankrigen« var kristna värderingar och kristen tro en av de avgörande indoktrineringsverktygen. Barn från prärien hade redan kidnappats en masse och placerats på internatskolor där de lärde sig bordsskick, engelska, kristna värderingar och tilläts glömma sina hedniska rötter, språk och identitet.


På andra håll arrangerade amerikanska staten Trail of Tears, »tårarnas väg«, en tvångsförflyttningspolitik med juridiskt stöd från kongressen som mellan 1830 och 1850 förpassade medlemmar ur Cherokee, Chickasaw, Choktaw, Muscogee och Seminole väster om Mississippifloden.


Vittnesmål förevigade tårar av svek. Tårar som aldrig skulle torka.


»Tårarnas väg« hade sin grund i att politiska prioriteringar gjorde gemensam sak med etnisk rensning. I början av 1800-talet hade USA genom Louisianaköpet tillskansat sig den amerikanska västern. Nu ämnade de bereda plats åt jordbruksintressen och guldletare. Men människor började även emigrera västerut för att lösa problemet med överpopulationen av östkustens svällande metropoler.


Till ockuperad jord fortsatte vita nybyggare att anlända under 1800-talet och av 1900-talet, i samma Amerika som beskrevs som den fria individens fria land. Svenskar lämnade Norden och slog sig ner på marker som tidigare beboddes av Dakota, Crow, Ojibwe eller Chippewa – liksom svenskar slog sig ner i norra Sverige som tidigare beboddes av Karesuandosamer, innan de tvångsförflyttades söderut.


I det nya landet på andra sidan Atlanten lärde sig svensken att ta seden dit de kommit och började fira Thanksgiving, tacksägelsedagen. Att prisa Amerikas förfäder och be för goda jordar, regn och sina barns hälsa och framtid. Traditionen bygger på Plymouthpilgrimernas första skördemåltid i Den nya världen, i vad som i dag är Massachusetts. Till bords satte sig även medlemmar ur Wampanoag. Den som agerade länk mellan pilgrimerna och förstamerikanerna var Squanto, en förslavad medlem ur Patuxet som spenderade många år i London. Han återvände till Den nya världen ombord på John Smiths skepp och introducerade pilgrimerna i Plymouth för förstamerikanska stammar. Ett möte som aldrig varit möjligt om det inte vore för slaveri, kolonialism och hot.


Thanksgiving, tacksägelse, traditioner, allt i ett. Det handlar om ett historiskt arv, likt andra traditioner som ämnar förena människor (enligt andra västerländska traditioner deltar djur endast i egenskap av föda) i en känsla av öppenhet och social värme. Shamanan och konstnären Delbert Charging Crow, uppvuxen i Pine Ridge, har sin bestämda uppfattning om traditionen som i flera sekel hälsat på den amerikanska allmänheten den fjärde torsdagen i november:


»Vad är det vi ska tacka för? För att USA fortsätter att hålla oss förstamerikaner instängda i reservat, i djup fattigdom, eller för att de fortsätter att dränera våra heliga marker på naturresurser? Nog är Thanksgiving trogen sitt historiska arv, alltid.«


Delbert Charging Crows ord faller inte långt ifrån Wounded Knee.


Läs även Klas Lundströms reportagebok Inferno, som bl.a handlar om tillvaron på Pine Ridge i tider av Keystonedebatt, kolrusch och Barack Obamas »Clean Power Plan«.


(Foto: Crazy Horse Memorial, Black Hills.)