RÖTTER OCH KULTUR

Rötter och kultur

TEXT & FOTO Klas Lundström


Artister som hänger sig åt rastafaris ickevåldsfilosofi har ofta trätt fram ur militära samhällen, ur repressiva kolonier eller stater beväpnade till tänderna. På Jamaica, såväl innan som efter självständigheten från Storbritannien, präglas politiken alltjämt av instabilitet, våld och förföljelse av sociala minoriteter.


Däribland rastas, kvinnor och hbtq-personer. Den kanske mest intressanta zonen för politiskt medveten rootsreggae i dag är det koloniserade Karibien.


Dezarie tillhör den allt bredare samlingen kvinnliga sångare vars musikaliska mission lika mycket reses ur politisk övertygelse som musikal begåvning. Hennes karriär tog fart i hjärtat av »Babylon«, södra USA. Hennes rötter återfinns i Karibien och ön Saint Croix, tillhörande Jungfruöarna, en USA-koloniserad ögrupp nära den sydamerikanska kontinenten. Belägen i lyxkryssningarnas farleder har ögruppen kommit att stöpts till en turistindustriell bastion där dollar kan skänka en omedelbar lycka men där bristen på självständig politik fått självständigheten att fly till kulturella yttringar.


Dezaries stämma springer ur en geografisk punkt, okänd för många, som Christopher Columbus »upptäckte« och döpte efter prydliga, bibliska förebilder. Platsen kastades sedan bryskt likt en leksak mellan olika europeiska händer: engelska, holländska, franska och danska.


Danska Västindiska Kompaniet köpte år 1671 loss rättigheterna till Jungfruöarna och gjorde Danmarks kungahus till inflytelserika delägare. Handeln byggde på triangelhandelns cyniska logik: slavar från de afrikanska kusterna, tvingade att arbeta och dö under Karibiens solar. Förtjänsterna — bomull, kaffe, tobak och socker — skeppades till det växande Europa.


1917 köpte USA loss Jungfruöarna från Danmark för 25 miljoner dollar. Första världskriget ritar om den geopolitiska kartan i Europa och långt från slagfältens sorger utvidgar USA sina territoriella tillhörigheter. Fram till 1930-talet var öarna tillhåll för den nordamerikanska flottan men blev senare en strategisk utpost för USA under kalla kriget. Här skedde militär upprustning med ej tillfrågade folk och kolonier som scenografi, eller i klarspråk — civil kanonmat.


Är det i storpolitikens misshandel av Karibien som de isolerade öbornas identitet återfinns? I Dezaries fall är det beslutsamheten att inte gjutas fast i de politiska och ekonomiska mönster som stora delar av Karibien påtvingats.


I dag har de karibiska kolonierna blivit strategiska av mer ekonomisk art; skatteparadis, vita stränder, casinon. Identiteten har gått förlorad inte blott till följd av hänsynslös kolonialism, utan även på grund av den kulturimperialism som inpräntat bilden av tacksamhet gentemot de rika ländernas bistånd. Ett tillstånd av politisk och kulturell fångenskap som rootsreggaen kanske tydligare än någon annan musikgenre blottar, granskar och kritiserar.


Det komplexa artisteri som Dezarie basunerar ut står inte fri från den storpolitiska diskursen. Stat efter stat i Amerika söder om Rio Grande slås sönder av den gröda som de flesta karibiska reggaeartister förknippas med: cannabis. Den organiserade ganjatrafiken via Karibien fick sig en rejäl knuff framåt när CIA äntrade arenan på 1970-talet. Jamaica stod under ett ur nordamerikansk synvinkel farligt inflytande när den socialistiske ekonomen Michael Manley valdes till premiärminister.


Michael Manley hade landets kuvade massors stöd och rastas välsignelse och började bygga upp önationen ur grunden. Ett av löftena som Manley gav Jamaicas rastas var en avkriminalisering av cannabis, givet i en ödestimma då just ganjan användes som bensin för att elda på landets inbördeskrig. Ett krig utkämpat av rivaliserande gäng med olika politiska skyddsänglar — med samma civilbefolkning hukande i skottlinjen.


Någon legalisering av cannabis blev dock aldrig verklighet, Jamaicas politiska mörker förvärrades och andra karibiska östater är numera indragna i en till synes hopplös kamp mot korruptionens och narkotikahandelns kallbränder.


Dezarie har producerat sina senaste album tillsammans med Midnite, även de från Jungfruöarna, som förra sommaren gästade Uppsala reggae festival. Bakom scenen hör man hur folkhavet formligen böljar till gruppens extranummer »Due Reward«, ett spår som kan uppfattas som Midnites musikaliska och spirituella manifest. Politiskt sett finner man den medvetna reggaens hemligheter här:


If you will only learn of your self

You will find internal and eternal wealth

And start living

When together we synchronize

Our actual weight and size

Evil will be trembling.


Bakom stora scenen talar bandets sångare, Vaughn Benjamin, med lugn stämma om rastafari. Om vikten av ändrad syn på ekologi och själens (märk väl själens och inte individens) plats i existensen. Samarbetet mellan Dezarie och Midnite mynnar ut i en stämningsfull seans, där nollnolltalets »Rasta Way of Life« blir en tydlig manifestation mot kulturell underkastelse, överkonsumtion, respekt för moder jord och spirituellt motstånd är resultatet av deras omgivnings kvardröjande koloniala tillstånd.


Dezaries »The Fourth Book« visar sannerligen att kejsaren fortfarande är naken:


In the ghettos of Babylon

Where we sat down in a meditation

Wanting Zion.


Ibland mer kortfattat:


Roots and culture

We want.


Om Dezaries tidigare skivor haft en tydligare politisk ton är »The Fourth Book« en 45 minuter lång andakt. Dezarie tar tid på sig. Det utrymmet har hon säkrat sig genom hårt arbete i en mansdominerad musikgenre. Var för sig blir hennes spår och texter självständiga poems av längtan och klarhet.


I samlad form, från första till sista spåret, blir de en helhet, en poesikollektion som lämnar tydliga märken efter sig. För den som är mottaglig, vill säga, ställer sitt deltagande till förfogande. Det är ju lika mycket den medvetna musikens styrka som dess uppenbara bristvara; förmågan att trollbinda även den ointresserade.


Kvinnliga rastaartister berättar historien om kuvade identiteter och folkmassor på snarlikt sätt som sina manliga kollegor, men ändå med ett annat, mer okänt djup. Kanske är det betraktarens subjektiva illusion, möjligen en uppskruvad analys från en som aldrig varit i närheten av de omständigheter som rastafarianismen tagit på sitt ansvar att blotta och bekämpa — förutom i sällskap till just Dezaries och hennes gelikars stämmor.


I spåret »Defend Right« sjunger Dezarie:


They want us to pretend like nothing's wrong

To live as fools in ignorance,

We can't pretend like nothing's wrong,

Got to defend right.


Utmanar artister som Dezarie — i egenskap av kvinna och rasta — omgivningen som konsumerar hennes musik, främst en vit västvärld? Klart är att kvinnliga artister sprungna ur rootsreggaens ideologi och världsbild är en konsekvens av politiskt dödläge i det koloniala Karibien.


I skatteparadisen och lyxdestinationerna är slavkulturen exotiska inslag men mångt utraderade ur öarnas historieböcker. Reggaen börjar alltmer axla rollen av minnesbrunn, vecklar ut sig till en arena för de öbor som avviker mot västvärldens påprackade livsstilar och konsumtion och söker en annan livsstil.


Reggaens långsamma utbredning i Karibien bortom Jamaica är lika mycket ett tecken på systemkritik som befrielse, framför allt när kvinnor greppar tag om mikrofonen och gör sina röster hörda.