MILJÖPARTIET OCH SKÄGGEN

Var är skäggen inom Miljöpartiet?


TEXT Klas Lundström


Det är ingen hemlighet att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tillhör en liberal falang som helt ändrat kompassen för Miljöpartiet. Enligt vissa har MP-skutan redan kapsejsat, och partiets plats och syfte i svensk politik har ifrågasatts. 

Enligt andra — bland dem MP:s riksdagsledamöter — är liberal anpassning den enda vägen att gå. Målet är ministerposter, säkrade karriärer och politisk strålglans.


Inte spirande social aktivism, antimilitarism och EU-kritik, som en gång lade grunden för partiet. De områdena har MP lämnat, putsat skorna; i det närmaste beklagat sin medverkan i.


De gröna har sin grund i en ideologisk övertygelse om att socialism och liberalism är två sidor av samma mynt, men bakom MP:s maskrosfasad planteras numera något som bara kan kallas för historieförnekelse. Skammen inför partiets utomparlamentariska bakgrund kan förklaras med tidens trender.


Gustav Fridolin — i praktiken klar som efterträdande manligt språkrör — tillhör »80-talisterna«, en generation makthavare (journalister, politiker, lobbyister, företagare) vars världsbild börjar vid de egna fötterna och slutar vid nästippen.


MP har blivit partiet som tydligast har ockuperats av karriärister som genom ungdomsförbundet, Grön ungdom, upptäckt den rakaste vägen till politisk karriär.

Trenden löper hand i hand med ekokapitalismens erövring av världen och samhällets övriga fokus på individen. MP har gjort den gröna partifärgen till valvinnande PR-strategi samtidigt som det kompromissats rejält i hjärtefrågor rörande exempelvis Nato och EU.


Visionen har gått från »utmanande frihetlighet« till en missförståelse av vad den frihetligheten representerat, till en gråliberal tolkning av partiarvet. Man hade kunnat hoppas att Maria Wetterstrands era hade kunnat ersättas av ett återigen mindre blygsamt och socialt obekvämt miljöparti, men Gustav Fridolin vill i en debattartikel i Dagens Nyheter (18/1-11) bryta svensk blockpolitik genom att ställa sig i mitten och »komma ut som liberal«.


Fridolin påstår att liberalen Karl Staaf alltid varit MP:s ideologiska kompass. I så fall lurar han väl inte bara MP-väljare utan kanske mest sin partitillhörighet? Men troligare är Fridolins liberala mantel en del av en personvalskampanj som en gång för alla bryter med de utomparlamentariska rörelserna. Fridolin blir alltmer rumsren hos medelklassen, den del av samhället som nu även MP gjort till sin hemmaadress.


Att Gustav Fridolin kommer ut som liberal på just DN:s debattsida är föga överraskande. Platsen är väl vald. Än mindre överraskande är det att DN Debatt vill agera språkrör åt Fridolin och Miljöpartiet i det här läget. Att försöka kasta bensin i debatten över de rödgröna partiernas ligger inte långt från den inte särskilt oberoende liberala dagstidningens agenda.


Fridolin bjuder den svenska borgerligheten, vilken DN i valanalys efter valanalys visat sig vara språkrör för, på ett dukat bord genom att vid sitt tillträdande som språkrör (för om den saken råder väl ingen tvekan?) kommer att fortsätta styra MP-skutan skepprätt åt mittenfåran.


Medias granskning av Sveriges »gröna« parti har varit en sorglig föreställning. Av flera skäl. Främst för att partiets skickliga PR-approach lyckats spela in sig i en division där den politiska trenden inom journalistiken mångt löper hand i hand med den samhällstrend som Miljöpartiet personifierat sig med. Därtill har splittringen inom partiet, där många av de gröna politiker som var med i begynnelsen hoppat av, lyckats tystats ner i det offentliga rummet.


Vad som heller inte skadar MP och Fridolins privata kandidatur är att svenska medier i stort är dåliga på att ställa relevanta frågor. I en sådan debatt får ordbajseri fritt spelrum och kan skena iväg och klä sig i seriösa skepnader. Varför skulle annars etablerade medier låta Gustav Fridolin dra likhetstecken mellan liberalism och Miljöpartiet de gröna utan motfrågor?


Var är skäggen inom Miljöpartiet? Utrensade. Ej välkomna. Frånvarande. När de ideologiskt medvetna försvann gick vi inte bara miste om det »exotiska« inslaget i svensk betongpolitik, väljarkåren gick även miste om sitt gröna alternativ. Det enda som finns kvar av Miljöpartiet efter Wetterstrands och Erikssons spikraka färd mot mittenfåran är ointressant blockpolitik och ett liberalt parti som alla andra, insvept i ett grönt lappning-och-lagningsarbete.


Frågan om politisk identitet har blivit en ickefråga inom MP, ett tabu. Förvirringen är total. Miljöpartisters tystnad efter Fridolins offentliga och högljudda färd mot mitten säger en del om den interna debatten i partiet. Debatten är strypt, leden är rättade, efter ett väldigt märkligt populistiskt facit.


Människor med gröna värderingar — social rättvisa kombinerat med frihetlighet och närhet till nya idéer — kan gräva någon annanstans, långt från den gråa betongen utanför Sveriges riksdag.


Texten publicerades först 2011 på Second Opinion